FÖRORD
 Kanske kommer du när du läser den här berättelsen känna igen dig. Jag vill då påpeka att alla personer, namn och platser är fingerade och alla likheter med verkligheten är oavsiktliga. Bara så du vet.
KARL-JOHAN
Karl-Johan suckade. Han blev ju tjockare och tjockare för varje dag som gick. Snart skulle väl skinnet spricka, tänkte han dystert. Allt hade gått emot honom, sedan den dag han föddes. Han kom så väl ihåg det! Hur glad och lycklig han känt sig över att finnas till. På den tiden var han ju smal också. Så liten att han knappast syntes.
Karl-Johan föddes en blåsig novemberdag för snart ett år sedan. Han och hans syskon satt som vanligt under pappas hatt, när en häftig vindpust fångade honom (och tvåhundratrettifem av hans bröder). De små sporerna blåste iväg åt alla håll och kanter. Utom Karl-Johan. Han hamnade i en vattenpöl två centimeter bort. Typiskt! Hans syskon var frigjorda, de gav sig av långt bort från hemmet, men han stannade som vanligt kvar i sin pappas närhet. "Pappa är förresten ännu tjockare än jag", tänkte han surt. Svampar kan inte vara sura, säger du kanske, men det är fel. Svampar, särskilt tjocka sådana, är ofta sura och ledsna. Så det så.
I vattenpölen var det inte trevligt. När vintern kom dog hans pappa, för som alla vet brukar svampar dö på vintern. Karl-Johan frös fast i isen och kunde knappt röra sig på hela vintern. Kallt och blött och otäckt var det. Nästa vår, när pölen smälte, rann han iväg med smältvattnet flera kilometer, för det förenade sig med en bäck på väg till havet. Skönt att slippa pappa, tänkte han. Men till havet ville han inte, så han simmade mot stranden efter en stund. Det var svårt, för bäcken var strid. Just som Karl-Johan lyckats klamra sig fast vid en gren blev han uppdrucken av en törstig groda. "Min vanliga tur", tänkte han ironiskt. Grodans strupe var skär. Grodans mage var skär. Allting inne i grodan var skärt. Karl-Johan spenderade några inte särskilt angenäma dagar i grodan med att fundera ut varför. När han så småningom kom ut var han långt hemifrån. "Här kanske man kan slå hyf", tänkte han. (Detta är ett vanligt uttryck i svampens vokabulär, och betyder ungefär slå rot, eftersom svampens rötter kallas hyfer.) Han hade inte mer än tänkt tanken när marken började skälva. Skogens konung, en enorm älg, kom lufsande emot honom. Givetvis fastnade han i dess ludna hovskägg och släpades med en åtskillig sträcka. Mörbultad, omskakad och yr kanade han av några timmar senare. "Äntligen", tänkte han. Men när han skulle sända ut sina hyfer ner i jorden gjorde han en obehaglig upptäckt. Det gick inte! Han hade ramlat av älgen på ett berg. Så gick tiden. Så småningom spolade regnet ner honom i en klippskreva. Där fanns ett minimum av jord, bara tillräckligt för att han skulle kunna bilda ett litet mycelium (ett rotsystem av hyfer) mellan rötterna från en liten ask.
Och där växte han nu. Tjockare än någonsin. Och ful! Hans strumpa var smutsig, hatten sned och foten oformlig och klumpig. Han skämdes så mycket att han gömde sig under asklöven. Det var nog tur, annars hade han blivit plockad och uppäten innan han hunnit säga så mycket som "knallpulverpistolkrutblandningsförsäljarmösskärmsfabrik". Det brukade han ofta säga när han hade
tråkigt på dagarna. En gång växte en kantarell upp bredvid honom. - Fy vad ful du är, sade den och rynkade på näsan. Sedan
växte den långt över löven. Några dagar senare blev den plockad och såld dyrt till en lyxrestaurang. Ingen plockade Karl-Johan. Undan för undan sjönk hans självförtroende. Till slut hade han inget kvar.
- Hej vad heter du? frågade en röst en dag. Det var grannen, asken, som talade. - Karl-Johan, svarade Karl-Johan. - Jasså, Kalle, sade asken. - Nej, Karl-Johan, sade Karl-Johan. Det är viktigt. - Jasså, sade asken. Själv heter jag Askungen, men alla kallar mig Asta. - Vilka är alla? undrade Karl-Johan. - Tja, mest jag själv faktiskt, erkände asken. Här bor inte så många andra förstår du.
Karl-Johan och Asta blev goda vänner. Asta tyckte inte alls att Karl-Johan var tjock, tvärtom, för att vara en karl-johansvamp var han liten och späd, menade hon. Karl-Johan i sin tur tyckte att Asta var den vackraste ask han sett i hela sitt liv (och den första också, men det sade han inte). Hon höll inte med, ansåg att hon var för liten och krokig. - Du är inte för liten och krokig, du är perfekt, försäkrade Karl-Johan. - Du är inte för tjock, du är också perfekt, genmälde Asta. Karl-Johan blev glad. Ingen hade någonsin sagt att han var perfekt förut. En champinjon hade en gång sagt "Äsch, jag gillar dig iallafall" till honom, men det hjälpte inte. Det lät ju bara som om champinjonen tyckte om honom trots att han var ful och tjock, inte som om hon gillade hans utseende. Karl-Johan ville att man skulle gilla hans utseende. Asta förstod det, och upphörde inte att beskriva för honom hur trevlig han såg ut förrän han återfått sitt självförtroende. Vid det laget levde de redan i lycklig symbios med varandra, med hyf tätt lindad runt rot. Och har de inte dött lever de nog än. (konstigt vore det väl annars)
SLUT
|
